Fotoåret 2023
Norrbränningen
Mindre strandpipare
Sipmehke
Året började lite tungt, jag hade haft en svår förkylning över nyår som inte riktigt ville släppa. Det var först vid mitten av januari som jag begav mig ut för att fota det vita vinterlandskapet i Nätra Fjällskog. Jag hade turen med mig på vägen upp till Västanåhöjden, då snön låg helt orörd och man hade inte börjat preparera för skidspåren uppför berget. Det gav mig den unika möjligheten att fånga följande bild där det normalt brukade vara ett skidspår gåendes mellan träden.
Det blev dock bara två dagar ute i Nätra Fjällskog denna vinter för att fånga de snötunga träden, du kan dock läsa mer om min vistelse i Nätra Fjällskog i vintras i följande blogginlägg.
Det blev ett flertal norrsken denna vinter och det kraftigaste fick jag uppleva ute på en sjö, där jag hade en liten ö med träd och buskar som förgrund till det stora norrskenet som dansade vilt över sjön.
Under vårvintern fick jag möjligheten att fånga en av våra absolut vackraste fåglar på bild, staren. Deras fjäderdräkt är så otroligt vacker.
En kväll begav jag mig ut till Dalsjön, utanför Skuleskogens Nationalpark, och tanken var att jag skulle fånga solnedgången men molnen uteblev. Däremot började älvorna dansa över hela sjön och jag fångade dem tillsammans med speglingen och skogsudden samt berget i bakgrunden.
Dessvärre uteblev fotograferingen av rävar i år. Jag fann inga aktiva gryt och om jag ska erkänna så var jag inte ute så ofta för att leta heller.
Däremot blev det mycket med den mindre strandpiparen istället, min favoritvadare. Det blev många tidiga morgnar där jag begav mig upp vid tre-fyra tiden för att komma hem och lägga mig igen vid sex tiden, då solen började stå för högt på himlen för att få bra ljus i bilderna.
En morgon begav jag mig ut dit där de brukar vara och jag hade lövdräkten (ghille suit) på mig. Jag hade en mindre strandpipare som flög framför mig och landade en liten bit bort. Jag lade mig ned och tänkte att fågeln kommer säkerligen springa fram framför kameran och visst gjorde den det! Den lille vadaren sprang dessutom fram och tillbaka framför mig och flög sedan iväg och jag var nöjd med bilderna jag hade fått. Men fågeln kom tillbaka och sprang dessutom ännu närmre mig och jag fick följande bild.
Detta år blev dock ett väldigt tungt år för vår familj, min frus far gick bort under maj månad och vi blev tvungna att åka till söder för att bo hos mina föräldrar och för att ordna med allting kring begravning och hans hus. Det blev totalt två vändor ner till söder och under andra turen ned stannade vi vid Norrbränningen och fångade denna dramatiska vy vid E4:an. Bara någon minut efter att bilden togs, kom regnet.
När vi var tillbaka i Norrland igen, blev det den årliga turen längs Vildmarksvägen med familjen. Vi vandrade uppe på Stekenjokk-platån längs en älv och vi kom närmare Sipmehke än vad vi hade gjort tidigare år. För första gången fick jag en bild på foten av berget, tillsammans med det ovanligt gröna landskapet.
Inte långt efter började norrskenssäsongen igen. Jag fick en helt spegelblank sjö tillsammans med älvor och det sista av gryningsljuset tillsammans med det dansande norrskenet.
Under sommaren hade jag besökt berget Krypen i Skuleskogens Nationalpark och bestämde att jag skulle möta gryningen uppe på berget. En tidig morgon begav jag mig ut för att vandra genom skogen och upp på berget för att fånga gryningen och det blev en oerhört vacker gryning.
En tidig höstvintermorgon, just när solen hade gått upp, blev de frostiga björkarna gyllene och med den spegelblanka sjön som återspeglade de gyllenbruna träden och berget i bakgrunden så blev detta en oförglömlig morgon.
Årets sista bild blir från Nätra Fjällskog, cirkeln är därmed sluten, och detta snötunga träd fotades efter att det mulnade på en tidig morgon. Ljuset gör att bilden ser svartvit ut, trots att tonerna går i både blått och grått.
Det har varit ett tungt år i år, dels dog barnens morfar men också vår 17-åriga katt blev svårt sjuk strax innan jul och fick avlivas.
Det blev ett år med två mindre i familjen och saknaden är stor. Detta har påverkat både mitt och familjens mående. Familjen har, förståeligt nog, gått före fotograferingen och jag har därmed inte varit ute och fotat lika mycket som tidigare år.
Men nästa år ser ljusare ut och mer om det kommer ni få läsa i planeringen.